Man blir liksom aldrig fullärd...

Igår Monark, idag MTB. Det blev ett riktigt roligt träningspass i skogarna runt Arlanda tillsammans med Ricke. Har sagt förr av min men tåls att upprepa, endurospåret är nästan för bra för att vara på riktigt. Efter att Ricke och jag snurrat omkring i skogen längs spåret ett bra tag kom vi helt plötsligt kom in på en för oss helt ny och ocyklad slinga på endurospåret. Det är just det här som gör endurospåret så fint, man blir liksom aldrig fullärd över slingorna i skogen. Skogen bjöd på några surhål men i stort var det torrt och fint längs spåret.

Både jag och Ricke körde Garmin-löst idag så någon exakt träningstid är det dåligt med men cirkalisa två timmar blev det nog i alla fall. Vi avsluta med en kaffe å en läskeblask på Stationscafét i Märsta. Träningen gick klart bättre än förväntat och jag kände mig pigg hela tiden. Ricke skulle såklart börja stressa och hetsa sista biten hem med att helt plötsligt sätta fart som om det vore SM i körning. Det var bara att bita ihop och göra slut på det sista av kraft som fanns kvar i benen. Tack för idag Ricke!